Tradition

Hermetiska Orden av Den Gryende Morgonrodnaden (H∴O∴G∴M+R∴) är ett traditionalistiskt ordenssällskap. Med detta så menas att vår Orden lägger stor vikt vid, värnar om och strävar efter att bevara Traditionen, vilket inte nödvändigtvis syftar på blott ”Golden Dawn” eller ”Gyllene Gryningens” tradition, vilket vi kan representera med bokstäverna G∴D∴ och som är en modern adaption av en långt mer ursprunglig Tradition, det som vi hänvisar till såsom Den Primordiala Traditionen. Gyllene Gryningens Tradition, eller det som i vardagligt tal kallas för Den Västerländska Mysterietraditionen, utgör en temporal eller tidslig tradition, dvs. en ändlig form av tradition som genomgår en ständig förändring och anpassar sig till rådande tider och kulturell kontext. I kontrast till detta utgör Den Primordiala Traditionen en evig och oföränderlig Tradition, vilket den tidsliga traditionen gör sitt bästa att förmedla i större eller mindre utsträckning. Den temporala traditionen utgör med andra ord en ”språkdräkt” som Den Primordiala Traditionen klär på sig för att uttrycka sig med i en viss kulturell samtid. I H∴O∴G∴M+R∴ anser vi att den temporala tradition som bär det populära namnet ”Golden Dawn” eller ”Gyllene Gryning” utgör en av de mest optimala att förmedla Den Primordiala Traditionen, i dagens post-moderna kultur i allt större omfattning än någonsin tidigare. Detta förutsätter ehuru att Gyllene Gryningens Tradition representeras i ett så rent och oförstört skick som det är möjligt. I dagens post-moderna tider ser vi dock hur G∴D∴, på grund av ett århundrande av profanering i diverse litteratur, blir uppblandat med allehanda främmande moderna och post-moderna föreställningar och tillämpningar, såsom ”teosofi”, ”antroposofi”, ”thelema”, ”nyhedendom”, ”nyandlighet” och dylikt, ett faktum som allvarligt har försämrat förmågan hos G∴D∴ att på ett fullgott sätt förmedla Den Primordiala Traditionen. Såsom en traditionalistisk organisation efterstävar H∴O∴G∴M+R∴ att hålla G∴D∴ så rent som det är möjligt från sådana nymodigheter och att söka återföra denna till Den Primordiala Traditionen i största möjliga omfattning.

I vårt brödraskap kan man se att Den Primordiala Traditionen mest av allt representeras av Den Tredje Orden, den innersta av alla nivåer av initiatoriska gradsystem, det som vissa författare kallar för ”inre skolan” eller ”det stora vita brödraskapet”, etc. Det är på denna högsta nivå av uppnående som den antika Hermetiska Traditionen lärs ut och praktiseras mest optimalt. Vår Andra eller Inre Orden, vilket relativt befinner sig strax under Den Tredje Orden i hierarkin, representerar framför allt den medeltida och i renässansen stöpta Rosenkorsiska Traditionen, en förmodern form av temporal tradition som står den Primordiala Traditionen i Tredje Orden allra närmast. Hermetiska Orden av Den Gryende Morgonrodnaden, vilket utgör vår Första eller Yttre Orden, står den temporala samtiden allra närmast, vilket uttrycks i att en hel del moderna författare inom G∴D∴ och besläktade traditioner studeras av våra studenter, majoriteten av dem verksamma mot slutet av 1800-talet och 1900-talets första hälft. Tanken är sålunda att den initierade gradvis skall göra en resa bakåt i tiden när denne avanceras i gradsystemet, från modern tid, genom renässans och medeltid, ända tillbaka till antiken och förantiken. Samtidigt med denna tidsresa i det förgångna erfar den initierade även en gradvis resa genom de västerländska andliga, religiösa och filosofiska traditionerna, vilket grovt sätt kan indelas i en hebreisk-qabalistisk-rationell (Första Orden), kristen-gnostisk-nyplatonsk (Andra Orden) och hednisk-animistisk-hermetisk (Tredje Orden), dvs. från en ”monoteistisk” till en ”polyteistisk” föreställningsvärld. Den Primordiala Traditionen vilar sålunda på en hednisk, polyteistisk och animistisk grund ur vilket Den Hermetiska Traditionen har utvecklats. Denna klassiska hedendom har dock inget med något ”nyhedniskt” att göra.

Vidare dikterar Traditionen att endast Den Yttre eller Första Orden, samt Den Inre eller Andra Orden, kan och bör underställas en reformation, då däremot Den Innersta eller Tredje Orden aldrig får reformeras eftersom den representerar eviga idéer och symboler, det stilla nav runt vilket de övriga två Ordnarna skall röra sig i olika hastighet i förhållande till varandra, ett tempo som ökar ju längre ut i pereferin den initierade befinner sig. Det är sålunda Den Tredje Orden och dess ”hemliga ledare” som ger den kreativa impulsen till en reformation och förmedlar den esoteriska överföringen för detta, för Andra Ordens reformatörer att orientera sig i. På samma sätt är Den Yttre Orden underställd Andra Ordens Ledare i ett strikt hierarkiskt förhållande. I synnerhet Den Yttre Orden är underställd regelbundna och ofta återkommande mindre reformationer, medan Den Inre Orden genomgår mer omfattande men desto mer sällsynta allmänna reformationer. Den Rosenkorsiska Traditionen påbjuder att brödraskapet skall genomgå en Allmän Reformation vart 111:e år. Den senaste Allmänna Reformationen inträffade år 1999. Exakt 111 år tidigare, 1888, utmynnade den dåvarande Allmänna reformationen i att Hermetic Order of the Golden Dawn (G∴D∴) grundades i England. År 1777 reformerades Rosenkors-Orden i frimureriska former genom grundandet av Gold und Rosenkreutz Orden i Tyskland. Rosenkors-traditionen har sett sig bli reformerad år 1666, 1555, etc. Den Allmänna Reformationen avser i första hand Den Inre Orden, vilket även påverkar Den Yttre. Dock genomgår Den Yttre Orden upprepade Mindre Reformationer varje decennium, senast år 2010. Eftersom H∴O∴G∴M+R∴ är ett traditionalistiskt ordenssällskap så efterföljer den de påbud som följde på 1999 års Allmänna Reformation, vilket i grova drag innebär att mycket av den undervisning som reserverades för Inre Ordens Adepter efter år 1888 nu även tillkommer Yttre Ordens medlemmar. År 2010 genomförde det svenska Modertemplet en unik Mindre Reformation vilket anpassade undervisningen till Nordiska Förhållanden och som lade grunden för Hermetiska Orden av Den Gryende Morgonrodnaden.

Allt detta är dock underställt och beroende av Den Primordiala Traditionen, vilket utgör den stilla referenspunkten och röda tråden i allt reformationsarbete av båda allmän och mindre karaktär. Den Primordiala Traditionen, vilket även hänförs till såsom sophia perennis – Den Perenniella Traditionen eller Tidslösa Visdomen, kan i sin tur delas in i en Solar och en Lunar Tradition. Den Solara Traditionen har sin upprinnelse i Solens flammande krafter, både i ett andligt och materiellt hänseende. Vår Sol och alla stjärnor i universum (myriaden av solar) bebos av solara väsen som består av ren solenergi, vilket också är ljus- och livsenergi. Temporala traditioner hänför till dem såsom ”gudar” och ”gudinnor” eller ”änglaväsen”. Sålunda utgör den Solara Traditionen en himmelsk andlighet av mer abstrakt karaktär, vilket har givit upphov till astrologin och den magiska tradition som är förknippad med detta, teurgin. Den Solara Traditionen är också maskulin och patriarkal till sin karaktär, bygger strukturer, regler och hierarkier. Man kan säga att religioner som en institutionell företelelse och teologin, men även filosofin och teosofin, utgör uttryck för Den Solara Traditionen, vilket kvantifierar och analyserar genom förnuft och logik. Den Lunara Traditionen å andra sidan är intuitiv och emotionell, och finner sin styrka i jorden (det terrestriala) som ett fundament och i Månen, vilket ju utgör en satellit till och står i nära samband med planeten Jorden, vilket har sin grund i den vulkaniska elden, den inre eller jordiska elden. Även jorden bebos av energetiska väsen som drar sin kraft från den vulkaniska energin. Temporala traditioner hänför till dem såsom ”andar” och ”naturväsen”. I fornnordiska tider kallade vi dem ”alver”, ”dvärgar” och ”troll”. De gamla grekerna kallade den för ”daemoner” medan romarna kallade dem för ”genier”. Mellanösterns folk kallar dem fortfarande för ”jinner” medan den judeo-kristna traditionen kallar dem för ”demoner”. De får sitt främsta uttryck i den animistiska tron vilket besjälar all materia med andeväsen. Sålunda har Den Lunara Traditionen sin grund i den schamanska andligheten, prototypen för alla senare religioner. Som en kulturell företeelse hos människan är Den Lunara Traditionen sålunda äldst i den temporala tidsaxeln och det är ur denna som grund Den Solara Traditionen utvecklar sig när den öppnar upp sig för de astrala influenserna. Den Lunara Traditionen är istället tellurgisk och ktonisk till sin natur och magisk till sitt uttryck, dvs. de magiska traditioner som är förknippade med Den Lunara Traditionen är främst av elementar art vilket ämnar att skapa förändringar i materian, taumaturgin. Den Lunara Traditionen är också feminin och matriarkal till sin karaktär, vilket skapar mellanmänskliga relationer av egalitär kvalitet som ej bygger på maktförhållanden, status eller uppnående.

Denna uppdelning och organisation av den stora världen (makrokosmos) har sin motsvarighet hos människan eller ”den lilla världen” (mikrokosmos). Även människan har en Solar Eld som verkar i de högsta och mest andliga regionerna, ofta förbundet med huvudet, som står i motsats till en ”vulkanisk eld” gömd och fördold i roten av hennes ryggrad eller svanskotan, det som vanligtvis kallas för den eldiga ormkraften. Mycket av det som vi kallar för Det Stora Verket – Opus Magnum – handlar om att väcka denna jordiska eld inom oss till liv och att leda denna längs vår ryggrad så att den kan möta den himmelska kraften i vår hjässa eller krona, för att skapa ett alkemiskt bröllop. Även om vi som människor står närmare kroppen och de tellurgiska krafterna inneboende i jorden, vilket även uttrycks i vårt kroppsmedvetande och våra neurologiska processer, så bär vi inom oss fröet och potentialen till en själ, vår inre Sol eller gudagnista. Det Stora Verket handlar om att vi medels specifika metoder skall väcka till liv eller aktivera olika nivåer inom oss som transcenderar vår fysiska kropp, de s.k. ”subtila kropparna”. Den som ligger oss närmast är vår Lunara Kropp och den mest exalterade av dem alla är vår Solara Kropp. Gradvis genom de initiationer som vi förmedlar i H∴O∴G∴M+R∴, kombinerat med de magiska och alkemiska tekniker som vi lär ut, utvecklar vi kropparna led efter led. Målet är att till fullo väcka liv i vår Solara Kropp, vilket är en förutsättning till en medveten odödlighet. Det är först då som ”kvicksilvret kan fixeras” och själen ej genomgår ”den andra döden” efter den fysiska kroppens död och upplöses och endast vår gudagnista kvarstår. Det Stora Verket syftar sålunda till att kultivera vår gudsgnista och därigenom aktivera Den Solara Kroppen och Det Solara Medvetandet så att vi kan överleva den fysiska döden som medvetna väsen, uppgående i den solara dimensionen. Därigenom gör vi oss till mer än människor och har umgänge med de solara väsen som har sin tillvaro i den solara dimensionen; människan blir nu en av gudarna, en av de odödliga.

För att bistå mänskligheten i hennes Verk har de solara väsendena till slut stigit ner från sin solara dimension och färdats från Solen till vår Jord för att undervisa den primitiva urtidsmänniskan, som blott har haft kännedom om Den Primordiala Traditionen genom dess Lunara aspekt. Sålunda har människan, som tidigare endast har blivit väglädd av de tellurgiska entiteterna i framväxten av en mänsklig kultur och andlig animistisk tradition, blivit guidad av de solara väsendena att grunda komplexa samhällen och civilisationer, och parallellt med detta en Solar esoterisk tradition genom personlig initiation och exoterisk religion förmedlat av ett prästerskap. För att kunna överbrygga språnget från en Lunar till en Solar Tradition har dessa Solara Mästare givit mänskligheten alkemin, den konungsliga konsten eller ars regia, vilket utgör en syntes mellan en animistisk världssyn och en astrologisk, föreningen mellan materia och ande, jord och himmel. Det är också alkemin som utgör den ursprungliga impulsen till all senare materiell vetenskap och forskning. Detta skedde under förhistorien för första gången i Mesopotamien, den plats där den första urcivilisationen uppstod, en plats som i Traditionen hänförs till såsom ”Kaldéen”. Det var också här som den ”kaldeiska” temporala traditionen uppstod, genom en fusion av en tidigare Lunar och animistisk tradition som utvandrat från Europa och förenat sig med den nya uppkomna Solara himmelska traditionen, vilket utgjorde prototypen för alla senare esoteriska traditioner, som praktiserade de tre stora vetenskaperna och konsterna – magi, alkemi och astrologi. Den kaldeiska traditionen ärvdes så småningom av den senare sumeriska civilisationen och överfördes snart därefter till Egyptien där Den Hermetiska Traditionen uppstod som en temporal tradition i ett nästa led, på samma sätt uppdelat i tre delar senare hänvisat till såsom trivium hermeticum eller ”den hermetiska trefaldigheten”. Så småningom mötte Den Hermetiska och egyptiska Traditionen de ktoniska och månbaserade traditioner som var verksamma i antikens Grekland och Rom, vilket ytterligare utvecklade Den Hermetiska Traditionen och gav upphov till de grekiska och romerska mysteriespelen i ett senare led, såsom de dionysiska och eleusinska. Sedan dess grundande i förantikens Kaldéen har ett och samma brödraskap av initierade förvaltat Traditionen och varit dess bärare, vilket vi idag kallar Den Tredje Orden, vars Mästare har spridit den vidare och i olika sammanhang utgjort impulsen att skapa olika temporala och yttre traditioner, verkandes så att säga bakom kulisserna. Samtliga autentiska esoteriska traditioner i Europa som praktiserar trivium hermeticum har på ett eller annat sätt fått sin inspiration och vägledning från Tredje Ordens, det hermetiska kollegiets Hemliga Ledare och Osynliga Mästare. En av dessa, som uppkom under renässansen, är Rosenkors-traditionen. Det har varje gång varit på dessa Hemliga Ledares initiativ som Rosenkors-traditionen har reformerats vart 111:e år enligt den fastställda cykeln, senast alltså i vår egen post-moderna tid år 1999. Hermetiska Orden av Den Gryende Morgonrodnaden representerar ett sent uttryck för denna eviga och cykliska rörelse, en Nova Aurora Nascente in Hyperborea.

Mottradition

En stor skillnad mellan en traditionalistiskt världsåskådning och den som vanligtvis hålls i det moderna och post-moderna sinnet är föreställningen om evolution. I vår egen samtid så betingas människan att tro på föreställningen om att allting utvecklas och evolverar från något lägre till det högre, från något sämre till det bättre, längst en linjär tidsskala. Den Traditionella synen på ”utveckling” och ”progression” lägger dock till en ytterligare dimension, nämligen den om devolution och degradering. Traditionen hävdar att allt istället rör sig i cykler, vilket kan analyseras utifrån en sinuskurva eller svängningsrörelse som gradvis ökar i frekvens. Sålunda genomgår all utveckling faser av tillväxt och nedgång, evolution och devolution, förädling och degenerering; det är en naturlig växling som alla andra former av cykliska rörelser i naturen och kulturen, såsom ebb och flod, mörker och ljus, natt och dag, kärlek och hat, krig och fred. Sålunda rör sig all utveckling i cykler av uppgång och fall, tills cirkeln har slutits och påbörjar en ny uppgång vilket övergår till ett nytt fall, osv. Grovt räknat kan man anse att den mänskliga kulturen föddes i och med Den Lunara Traditionens tillblivelse och uppkomsten av grupp- och stamsamhället, vilket så att säga inledde denna kulturella cykliska rörelse. Denna kultur och tradition evolverade tills den nådde sitt klimax i och med Den Solara Traditionens manifestation i människans samhälle och grundandet av de första civilisationerna (vilket historien placerar allt längre tillbaka i tiden). Myten om Atlantis vittnar om den Traditionella synen att där en gång i förantiken grundades en första primordial civilisation, med bistånd av de solara väsendena. Denna period har kommit att kallas för ”Guldåldern” i den mänskliga civilisationen, vilket i den vediska traditionen har sin motsvarighet i satya yuga som motsvarar den tid då människan var i umgängelse med de solara väsendena, med gudarna. Ur denna utvecklades så småningom de klassiska civilisationerna i Mesopotamien, Egypten, Grekland  och Rom, vilket representerar Silveråldern (treta yuga). Efter antikens tidevarv har civilisationen fortsatt att gradvis devolvera och degraderas i två efterföljande epoker, faser eller tidsåldrar: Bronsåldern (dvapara yuga), som omfattas av medeltiden och når sin klimax vid renässansen, och slutligen i Järnåldern (kali yuga). Vår egen tid motsvaras av Järnåldern, vilket i Europa sammanfaller med modernitetens tidevarv som inleddes redan under tidigt 1600-tal som ett led av det 30-åriga kriget men som fick stort genomslag först under 1700-talets upplysningstid och som nu har övergått i post-moderniteten. Botten i detta gradvisa kulturella och sociala förfall är ännu inte nådd.

Kulturens gradvisa fall leder också till uppkomsten av en mottradition, vilket i synnerhet har blivit förhärskande i kölvattnet på moderniteten. Även om det har funnits kulturella motreaktioner mot upplysningsrörelsen, i och med den tyska romantiska rörelsen, så har även denna varit ett barn av moderniteten, då man i en desperat kamp för att rädda myternas giltighet har internaliserat gudarna till att vara blott själsliga uttryck inuti människan, vilket har fört bort den esoteriska och ockulta traditionen från sina primordiala rötter. Denna trend har fortfarit under den ockulta renässansen mot slutet av 1800-talet, vilket i synnerhet var förhärskande i Frankrike och Storbrittanien; Hermetic Order of the G∴D∴ var en viktig faktor i denna anglosaxiska renässans och romantiska tolkning av de ockulta konsterna, även om sällskapet förvisso var grundat i Den Primordiala Traditionen såsom varande sanktionerat av Den Tredje Orden. Samtidigt så har detta ökade fokus på människans psyke och subjektiva erfarenhet fört något gott med sig som är värt att bevara. Romantikens perspektiv på mysterierna har sin definitiva plats i Den Yttre Orden, i kontrast till Den Inre Orden, för att gradvis avvänja det moderna och post-moderna sinnet från materialistisk betingning, att successivt leda bort det från den positivistiska objektivismen till en idealistisk subjektivism. Men en ensidig betoning på intrapsykiska processer leder samtidigt till ett utarmande av Traditionen, något vi allt mer har sett tendenser till under sen-moderniteten och i synnerhet under post-moderniteten och vågen av ”nyandlighet” och ”nyhedendom”. Den ensamt viktigaste inspirationskällan för denna moderna västerländska nyockultistiska rörelse var Teosofiska Samfundet, grundat av Helena Petrovna Blavatsky. Denna rörelse tog sig an den österländska esoteriska traditionen utifrån ett modernt västerländskt perspektiv och i processen så misstolkade den många österländska begrepp som är självklara idag, såsom läran om reinkarnation och karma vilket har fått utstå en simplistisk uttolkning och utarmning. Teosofin har varit den drivande kraften att införa ett modernt västerländskt ”positivistiskt” vetenskapligt perspektiv på mysterierna, vilket har lett till många omtolkningar av traditionella föreställningar och som har fört den temporala traditionen allt mer ifrån Den Primordiala Traditionen. Den postmoderna världen har sett födelsen av en i huvudsak amerikaniserad nyandlighet (New Age) och i kölvattnet på denna har nyhedendomen (Neopaganism) uppkommit. Detta har lett till en allvarlig utarmning av Den Västerländska Esoteriska Traditionen, såväl som Den Österländska, vilket har utvecklad en sorts kommersialiserad ”snabbmats”-variant på andlighet; man har tagit gamla antika och medeltida föreställningar och traditioner och packeterat om dem till en lättsmält version, som om det vore vilket kommersiell produkt som helst. Tyvärr har vi sett liknande tendenser också inom Golden Dawn-samfundet.

De mottraditionella tendenserna i det post-moderna Golden Dawn-samfundet är flerfaldiga. Traditionen har kommersialiserats ganska så hårt, delvis genom publikationen av allehanda ”Golden Dawn-litteratur”; i snitt släpps en handfull engelska titlar varje år som mer eller mindre relaterar till G∴D∴. Detta har skett i samma omfattning sedan 1990-talet, men den regelbundna utgivningen av Golden Dawn-litteratur inleddes år 1969 då Israel Regardies The Golden Dawn släpptes i en första nyutgåva. (Denna titel har nu släppts i sammanlagt 6 utgåvor och ännu fler omtryckningar.) G∴D∴ fick ett stort genomslag i offentligheten i synnerhet efter Regardies sista bok (vilket i princip var en ny version av The Golden Dawn) med titeln The Complete Golden Dawn System of Magic som gavs ut år 1984, bara ett år innan hans död. Detta innebär att G∴D∴ är en av de mest profanerade autentiska esoteriska traditioner som existerar; endast en obefintlig mängd av Ordens ursprungliga dokumentsamling är outgiven. I de flesta fall har materialet blivit profanerat av tidigare initierade i Golden Dawn-traditionen, såsom Israel Regardie. Denna profanering i sig går helt emot Traditionens råmärken. Vad värre är att dessa författare strävar efter att kapitalisera på G∴D∴, göra den till en produkt som kan köpas av alla och envar, vilket den ursprungligen inte var avsedd för. Många s.k. ”adepter” av G∴D∴ har gjort sig ett stort namn och en karriär på sin bokproduktion. Vissa av dem säljer dessutom kostsamma korrespondenskurser till sina läsare. Vidare har några namnstarka ordenssällskap inom G∴D∴ som brukar sig av namnet ”Golden Dawn” försökt att sälja den som vilket produkt som helst över Internet, inklusive vulgära slogans, som om de vore vilken on-line butik som helst. Med en enkel knapptryckning och betalning genom PayPal kan man idag bli medlem i Orden, utan någon som helst prövning eller bedömning om man ens är lämplig och av ”det rätta virket”. Vissa av dem erbjuder s.k. ”astrala initiationer”, ”själv-invigningar” eller andra dubiösa och fullständigt otraditionella tillämpningar som genvägar till verklig initiation; man kan idag bli en ”initierad” utan att behöva se insidan av ett Tempel. Namnet ”Hermetic Order of the Golden Dawn” och ”The Golden Dawn” har dessutom blivit upphovsrättsprövat av ett par intressenter, vilket vittnar om att namnet i sig är ett varumärke med stort kapitalvärde; för närvarande äger två konkurrerande intressenter namnet. Vidare saluförs allehanda produkter inom G∴D∴ över hela Internet, såsom CD-skivor, DVD-skivor, tröjor, jackor, muggar, men även magiska redskap av allehanda slag, rituella dräkter och rekvisita. Det finns resande föreläsare och instruktörer som undervisar om G∴D∴ i en lättsmält förpackning runt om i Västvärlden, i formen av workshops över en weekend. Vissa av dem håller även i lektioner on-line för en kostnad. På YouTube kan man titta på reklamfilmer som försöker värva medlemmar i olika Golden Dawn-baserade grupper, eller av grupper som påstår sig vara ”det enda och sanna” G∴D∴. Sammanfattningsvist har man omdefinerat studenterna av G∴D∴ till att bli konsumenter och omvandlat Golden Dawn-samfundet till en andlig marknad, enligt tidstypiskt New Age-snitt. Girigheten verkar vara den starkaste drivkraften hos många av dessa organisationer. Allt detta är exempel på vulgära uttryck för en mottradition.

En annan aspekt av mottradition inom det postmoderna Golden Dawn-samfundet är viljan att tolka och förklara G∴D∴ i termer av moderna vetenskapliga teorier, exempelvis kvantfysik och psykoanalys, samt att anamma ett modernt och upplysningsfilosofiskt empiriskt förhållningssätt i sin andliga praktik. En tidig pionjär i att föra in moderna vetenskapliga idéer i G∴D∴ var Aleister Crowley, en initierad i Hermetic Order of the G∴D∴. Han myntade mottot: ”Vetenskaplig metod – Religionens mål”. Hans lärjunge och personlige sekreterare Israel Regardie utvecklade detta vidare efter att han hade blivit initierad i avläggaren Stella Matutina. Det var han som först började föra in psykoanalytiska idéer till G∴D∴, främst från Sigmund Freud, Carl Gustav Jung och Wilhelm Reich. Post-moderna initierade och studenter av G∴D∴, som i majoriteten av fallen står i djup tacksamhetsskuld till både Crowley och Regardie genom deras publikationer, har anammat detta vetenskapliga förhållningssätt på de ockulta konsterna. I detta sammanhang är det väl värt att erinra sig att Crowley var den förste initierade som bröt mot sin tystnadsförpliktelse och profanerade delar av Ordens tradition genom bokpublikation, en trend som Regardie fulländade. Dock kan ingen av dem, i rättvisans namn, jämföras med dagens Golden Dawn-författare avseende kommersialiseringen och exploateringen av G∴D∴. Psykoanalys i all ära (varandes ett barn av romantiken och faktiskt utgjörande en viktig motvikt till den naturvetenskapliga logiska positivismen under tidigt 1900-tal) men en ensidig psykologisering av magiska upplevelser och av traditionell symbolik är inget annat än en utarmning och reducering av vad Traditionen ursprungligen avsåg. Av alla psykologiska skolor presenterar psykoanalysen den mest intressanta moderna metoden till att ernå högre grad av självkännedom, men endast som ett komplement, inte alternativ till den Traditionella synen på själsliga processer och på universums natur. För att verkligen kunna förstå G∴D∴ och alla andra autentiska temporala traditioner måste den initierade åtminstone temporärt kunna lämna sin invanda post-moderna föreställningsvärld och försätta sig i ett tillstånd där denne kan leva sig in i hur antikens och medeltidens människor tänkte, kände och upplevde sin tillvaro, ty dessa traditioner har sin grund i deras världsåskådning. Exempelvis hyser den postmoderne studenten en helt felaktig syn på vad ”Den Helige Skyddsängeln” är för något, tack vare Regardie, och om de ”Götiska Andarnas” natur, tack vare Crowley, vilket är synd och skam med tanke på hur fundamental denna förståelse är för att kunna lyckas i sitt andliga uppsåt.

En ännu farligare degradering av G∴D∴ är de friheter som vissa ledare i Golden Dawn-samfundet tar sig med Traditionen när de utvecklar undervisningen bortom det som har publicerats i litteraturen. Inte sällan ser man exempel på typiska nyandliga inslag i vissa ockulta tillämpningar, såsom guidade meditationer presenterade som de mest avancerade av Inre Ordens-tekniker! Guidade meditationer kan förvisso ha sitt andliga syfte men blott på en nivå i träningen som på sin höjd motsvarar Den Yttre Orden, vilket ju skall vara den nivå i Orden som är mest anpasslig efter samtida strömningar och behov. En annan barock föreställning är att ”självinvigning” skulle vara ett fullgott alternativ till verklig initiering i ett Tempel; den post-moderna människan har helt missat målet när den har gjort ”den andre” till överflödig. Endast någon som inte är förankrad i Traditionen kan undgå att förstå att initiatorn är en essentiell komponent i att överföra energier och väcka motsvarande i initianden – detta ”jäst” är avgörande för den initiatoriska processen. Likaledes är föreställningen om den ”astrala initiationens” förträfflighet grundad i en avsaknad förståelse för traditionella insikter om initiation, vilket alltid kräver kroppens närvaro som fysisk bas att förankra den emottagna energin; den är inget annat än en bluff för att kunna attrahera så många medlemmar som möjligt över Internet. Vidare gör post-moderna studenter av G∴D∴ narr av härkomst eller härstamning tillbaka till det ursprungliga Modertemplet Isis-Urania Nr. 3, eller till tidigare Rosenkorsiska ordenssällskap, föreställningar som även hyses av ett flertal post-moderna ordensledare. Detta är en naturlig konsekvens av traditionens profanering; eftersom hela G∴D∴ utgör ”offentlig handling” så är det upp till vem som helst att grunda ett Tempel. Dessutom tror post-moderna studenter av G∴D∴ och dess ledare att William Wynn Westcott och Samual Liddell MacGregor Mathers själva konstruerade G∴D∴ utifrån sina privata studier av befintliga traditioner, att där aldrig har existerat något autentiskt Rosenkorsiskt brödraskap eller ännu mindre att de skulle ha varit initierade i ett sådant. I motsats till denna post-moderna liberala föreställning om härkomst och auktorisation dikterar Traditionen att endast en initierad av Adeptus Exemptus 7°=4° Grad är kvalificerad att grunda ett Tempel och administrera en Andra Orden. Än värre är att föreställningen om Traditionens uppkomst och existensen av en verklig och urtida Tredje Orden avvisas av majoriteten av initierade, inklusive ledarna för Golden Dawn-baserade ordenssällskap. Detta innebär att de till skillnad från Ordens ursprungliga grundare, såsom S. L. MacGregor Mathers, utvecklar de högre gradernas undervisning i Andra Orden, och i förkommande fall även i Tredje Orden, utan någon vägledning av De Hemliga Ledarna. Istället använder de sin begränsade förståelse för det kanoniska G∴D∴ (dvs. ursprunglig och profanerad ordensdokumentation) när de försöker att skapa en logisk progression i undervisningen, genom extrapolation av det befintliga materialet. Idag har G∴D∴ blivit till en ”open source” för var och en att manipulera efter eget huvud. Detta innebär i praktiken att de inte lyckas göra något annat än att rekonstruera Traditionen; undantaget till denna regel kräver en god portion verkligt geni och en god portion tur, vilket ger för dåliga odds för att lyckas. Alla ockulta metoder och teorier i Första och Andra Orden av G∴D∴ är baserade på och utgör yttre tillämpningar av inre motsvarigheter hos Tredje Orden. För att verkligen förstå och till fullo öppna upp dessa ”yttre” magiska och alkemiska formler, vilket hänförs till såsom lunara mysterier (i egenskap av sin återspeglande funktion), behöver den initierade ha tillgång till de ”inre” teknikerna och den förståelse som följer på detta – de solara mysterierna. Vad som då skapas, om man saknar dessa nycklar till G∴D∴, är en själslös och substanslös temporal tradition – en verklig mottradition.

Allt detta har sin grund i Teosofiska Samfundets omtolkning av de urtida mysterierna och dess utspridning till massorna i en utarmad och moderniserad form. Med detta sagt hade H. P. Blavatsky delvis en grund som bottnade i Den Primordiala Traditionen, vilket tydligast exemplifieras av Teosofins vilja att göra komparativa studier av de västerländska och österländska mysterierna och se sambanden mellan dem. Blavatskys tidiga fas i sina esoteriska studier ägnades åt Den Västerländska Esoteriska Traditionen och denna Teosofi hade sin grund i romantiken, utgörande en viktig faktor i hela den europeiska ockulta renässansen. Hennes senare fas kännetecknas dock av ett huvudsakligt intresse för de österländska traditionerna, något som färgades av hennes moderna västerländska sinne. Detta togs över av hennes efterträdare Anne Besant, Alice Bailey och Charles Webster Leadbeater, vilket tog moderniseringen till absurda ytterligheter och lade grunden för den post-moderna nyandliga (New Age-) rörelsen. Teosofen Rudolf Steiner tog avstånd från detta ensidiga fokus på österlandet och lät sin Antroposofi behålla den ursprungliga västerländska emfasen, dock färgat av moderniteten. Golden Dawn-traditionen tog starka intryck av både den senare Teosofin och Antroposofin genom Stella Matutina, en tidig avläggare till Hermetic Order of the G∴D∴, vilket har lagt grunden för det post-moderna Golden Dawn-samfundet genom Israel Regardies publikationer vilket ju i huvudsak är baserade på Stella Matutinas material. Sålunda kan man anse Israel Regardie vara fadern till den post-moderna Golden Dawn-traditionen. S. L. MacGregor Mathers legitima kontinuitet av Hermetic Order of the G∴D∴, Rosicrucian Order of Alpha Omega (A∴O∴), höll sig relativt fritt från dylika teosofiska och antroposofiska influenser, fast förankrat i Traditionen. Idag är Golden Dawn-samfundet splittrat i två huvudsakliga falanger, dem som spårar sin härkomst till Stella Matutina (den stora majoriteten av post-moderna sällskap) och dem som hävdar härkomst från Rosicrucian Order of A∴O∴ (en minoritet av traditionella brödraskap). Hermetiska Orden av Den Gryende Morgonrodnaden erkänner sin härkomst från båda dessa historiska ordenssällskap men identifierar sig huvudsakligen med MacGregor Mathers’ A∴O∴ och arbetar med dess ceremonier som grund sedan Den Allmäna Reformationen år 1999, i egenskap av att vara en uttalad traditionalistisk Orden.

Sammanfattningsvis är allt detta ett uttryck för Järnålderns materialistiska grepp om den post-moderna människan, en mottradition som tyvärr har infekterat dagens Golden Dawn-samfund och skapat denna djupa splittring. Det är således ett uttryck för naturliga processer sett utifrån ett kulturellt och historiskt perspektiv. Det finns dock ett talesätt som säger att natten är som mörkast strax innan gryningen. Traditionen lär ut att när den kulturella cykeln har nått sin absoluta botten så kommer sinuskurvan att vända igen, Järnåldern kommer att övergå i en ny Bronsålder, vilket på sikt kommer att leda till en ny Silverålder, förebådande en ny Guldålder då människan återigen skall vandra i umgängelse med gudarna. Dock verkar det som att tiden för varje tidsålder kommer att krympa vid den uppgående trenden, att varje cykel kommer att bli allt kortare. Mänskligheten kommer således inte behöva vänta i över 2000 år för att kunna erfara en ny kulturell högtid igen. Hur mycket längre till vi måste bevittna hur samhället omkring oss faller i ett andligt perspektiv innan vändningen kommer är svårt att sia om; att vi har inte nått botten än är nog sannolikt. Men att mänskligheten redan är på väg att förbereda sig för en dylik vändning är omisskännlig, vilket det allt mer ökade intresset för mysterierna vittnar om. Att ordenssällskapen blir allt mer offentliga, fler till antalet och större i sin medlemsskara är inte blott ett uttryck för kommersialism, utan vittnar också om att mänskligheten som sådan börjat mogna och inse vilka de sant mänskliga värdena är. Astrologin vittnar också den om en annalkande ”vattumannens tidsålder”, vilket bekräftar denna tes. I dessa oroliga tider står det dock som allt klarare, att det är av yttersta vikt att orientera sig utifrån Traditionen som ett andligt kompass. I detta sammanhang utgör verklig initiation ett veritabelt och sunt alternativ till mottraditionens och motinitiationens destruktiva influenser. Vi väljer härmed att avsluta med några väl valda ord tagna från det första Rosenkorsiska manifestet:

Vi vet dock att det enligt vår åstundan och andras förväntningar efter någon tid kommer en allmän reformation av både gudomliga och mänskliga ting. Ty innan solen går upp, upplyses himlen av MORGONRODNADENS LJUS. I väntan på denna reformation församlas några få som med sitt antal skall utöka vårt brödraskap, höja dess anseende och stärka dess förhoppningar och ge de av Fr.R.C. (Christian Rosenkreutz) föreskrivna Filosofiska Canons en lycklig begynnelse. I all ödmjukhet och kärlek skall dessa nytillkomna tillsammans med oss dela våra skatter, som aldrig skall förgås, och så lindra denna världens möda och inte längre vandra ovetande om kunskapen om Guds underbara verk. (Fama Fraternitatis – 1614, översättning av Ö. Römier)